När Toussaint träffade producenten och kompositören Irya Gmeyner under arbetet med musiken till tv-serienTunna blå linjen uppstod en kreativ gnista som skulle förändra hans liv. Kanske för första gången mötte han någon som såg hans verkliga musikaliska potential, och var intresserad av att han skulle få förmedla sin egen berättelse.

Efter framgångarna somTusse, med segrar i både Idol och Melodifestivalen, var han redo att lämna storbolagen och en musikbransch som kändes som en tvångströja, för att hitta tillbaka till lusten att skapa musik. Att välja sig själv är en kommersiell risk, men för Toussaint väger möjligheten att äga sin egen berättelse tyngre än framgång som skaver.

–”Det här albumet är en försoningsresa för mig, att försonas med min familj och främst med mig själv. Alla mina erfarenheter har gjort mig till den jag är och i stället för att gömma dem har jag valt att skriva ett album om min resa. Jag hade inte räknat med att få så mycket kraft från att jobba med plattan. Det var just musiken vi skrev som fick mig att våga åka tillbaka till Afrika och upptäcka mitt ursprung. Låtarna gör det lättare att minnas, att glädjas över hur det slutade bra trots mörkret på vägen”,berättar Toussaint

Spelade in musiken i ett plåtskjul
Sedan 2022 har Toussaint och Irya träffats på söndagar och skrivit musik tillsammans i en liten röd stuga på Södermalm i Stockholm. Studion är enkel och känns mer som ett vardagsrum, och musiken har skapats direkt ur Toussaints berättelse. Vokalen är inspelad med en enkel sm58 och ibland har iPhone inspelningar använts, allt för att fånga känslan när den uppstår, snarare än att jaga perfektion.

Musiken speglar Toussaints resa – från barndomen i Goma och flykten på ett lastbilsflak som fem-åring, till åren i ett flyktingläger i Uganda och vidare till Sverige. Soundet hämtar inspiration från den svarta musikscenen i London och USA samt afrikansk gospel. Som en central del av projektet återvände Toussaint till Afrika för första gången sedan barndomen. I Kapstaden spelade han och Irya in delar av skivan tillsammans medThanda Choir, en hemlös gospelkör från Khayelitsha som Irya fick kontakt med via Instagram.

– ”Vi hade sett att de var duktiga på att sjunga på Instagram, men vi visste inte hur vana de var vid att spela in och lära sig nya låtar. Vi blev hämtade i en bil som knappt satt ihop och stank bensin. Jag hade naivt trott att kyrkan var stor och hade högt i tak, men det var ett skjul stort som ett vardagsrum utan el och 45 grader varmt. Min dator dog efter en halvtimme så vi fick använda ett dieselaggregat. Trots hetta och dieselstank sjöng alla med sådan kraft, rakt från hjärtat, att vi blev helt tagna. Det var precis det vi hade åkt dit för att hitta,” berättar Irya.”

För Toussaint blev resan känslomässigt omvälvande. Mötet med Thanda Choir påminde honom om hur han som barn först upptäckte musikens kraft i en kyrka i flyktinglägret i Uganda.

–”Det var som att gå ur min egen kropp. Jag hittade tillbaka till den där pojken, när jag för första gången hörde min egen röst i kyrkan,”säger han.

Mötet med pappan
Det var först när albumet var färdigt som Toussaint tog steget att möta sin biologiska pappa efter 19 år. Initialt var han orolig för att mötet skulle bli komplicerat – åren ifrån varandra hade skapat en distans, och kulturkrocken mellan den traditionellt kristna kongolesiska familjen och den förlorade sonen som blivit svensk artist och dessutom queer kändes stor.

– ”Det var viktigt för mig att träffa min pappa innan albumet släpps, eftersom jag sjunger om saker som skulle kunna påverka vår relation. Jag var rädd för att inte bli accepterad som den svensk-kongoles jag blivit – killen som målar naglarna och slutat gå i kyrkan.”

Toussaints oro handlade om viljan att visa hela sig själv, utan att dölja sidor för att passa in. Idag lever han öppet som bisexuell, något han också tar upp i flera av sina nya låtar – trots att homo- och bisexualitet är tabubelagt i Kongo-Kinshasa.

– ”Men jag hade inte kunnat ha mer fel. Mötet blev en av de vackraste stunderna i mitt liv. Att få krama om pappa efter så många år kändes som att komma hem. Alla farhågor försvann, och det som fanns kvar var nuet och ren kärlek.”

– ”It Takes a Village to Love a Child är mitt debutalbum. Efter att Idol-kontraktet jag satt fast i äntligen tog slut, insåg jag att kontraktet med ett stort bolag inte gav utrymme för min kreativitet. Med det här albumet får jag äntligen slå ut mina vingar som låtskrivare och utforska mitt eget sound.”